Skrivandet borde flöda

Jag har ju gjort så mycket de senaste dagarna att skrivandet borde bara flöda ur mina fingertoppar, men det gör det
inte riktigt jag känner mig liksom lite tom på skrivarfronten. Jag tror egentligen inte jag någonsin känt såhär förut. Det
brukar ju bara komma sådär naturligt, jag har ju så mycket att berätta som att igår hade jag nog den mest fantastiska
kvällen sen jag kom hit full med konstiga hattar, en gigantisk franska flagga,bongotrummor, gitarrer, piano, scanting
och alldeles för mycket rödvin. Jag skulle kunna berätta att jag idag gjorde jag mitt viktigaste prov sen jag kom hit,
om att gå upp till nivå A2, att jag har kunnat gå utan jacka för det varit runt 20 grader här i helgen, att jag har suttit längs
med seine flera gånger, att jag har så fina vänner här. Jag har haft fantastiska dagar, varför vet jag inte vad jag ska skriva?

Det där som alltid gnager

Det är ju det här med att ha en egen plats att bo, jag har inte det. Skolan hjälpte mig hitta boende och nu bor jag här hos
dam strax utanför Paris och det fungerar fint. Jag har allt betalt till och med mat. Men jag vill ha en ställe där jag kan
bestämma när jag ska äta, där jag kan laga min egna mat, där jag kan dricka vin när jag vill, där jag kan lyssna på
musik och dansa och sjunga så mycket jag vill. Jag vill ha en egen lägenhet. Det spelar nog ingen roll hur bra det än är
här eller vart jag hyrde rum någonstans, det är just det jag hyr ett rum i någons hus, jag hyr inte en lägenhet. Allt jag önskar
mig allt jag kan tänka på just nu är hur lycklig jag skulle vara av att ha en lägenhet som jag hyr inte ett rum. Jag sparar
även här i Paris utan att tänka på det. Det slog mig idag när jag tittade på kläder hur mycket jag ville ha den där tröjan som
kostade ynka 10 €, bara 10 €, men jag hängde tillbaka den för jag vill ju hellre ha en lägenhet, det ligger där och gnager
i bakhuvudet hela tiden, hur mycket jag vill bli fri att göra som jag vill när jag vill. Jag vill verkligen laga min egna mat.

Puss <3

Tredje dagen- Franchard Cuisiniére och en rosa marshmallow

Tredje dagen började min kropp bli väldans trött och klättrade gjorde jag en del, men denna dagen blev det mycket fotograferande

vilket var finfint det med. Vi hade alltså begett oss till Franchard Cuisiniére och vädret även denna dag var finfint. Jag

älskar att röra mig i skogar och speciellt när solen är framme, men vi har ju alltid varit med ute i skogen när det skulle

klättras när vi var små jag och in syster. Någonstans i den stora lådan med gamla foton vi har hemma finns det några

då jag och My sitter och leker och när jag var ett år gammal hade jag en gräsligt ful overall som var riktigt grisrosa och

gjorde så jag såg ut som en enda stor marshmallow. Jag vet att det någonstans finns ett foto då jag ligger där som denna

rosa marshmallow ute i skogen och ser lite nöjd ut. Jag kommer alltid gilla att röra mig i skogen, fasiken så skönt det är!

Andra dagen- l'Eléphant och en långsam start

Andra dagen tog jag, mamma och min syster en långsam start på morgonen medan pappa redan var ute i skogen. Dagens

ställe l'Eléphant, som ni ser på bild fem så är detta elefanten som med sin snabel leker med en boll, tror i alla fall det 

är därför det heter som det gör. Som sagt pappa var redan ute i skogen, men vi andra strosade lite inne i den lilla byn

som hette Larchant och köpte med oss lite quiche och bageripizza innan vi började promenera ut mot l'Eléphant. Detta

var nog en av mina favoritdagar eftersom man fortfarande inte hade så jätteont i kroppen så man ändå kunde klättra, dessutom

gjorde jag ett rätt tokigt fall, när jag slant med foten och först nu börjar mitt knä tappa denna blågula färg den täckts av och 

se lite mer normal ut. Igen måste jag säga det sicken fin liten resa.

Bisous <3

En astmapippi

Jag gillar verkligen småfåglar, de är så underbart söta när de busar med varandra i parkerna eller när de gör sig själva
sådär fluffiga, nästan så de vibrerar lite samtidigt som de gör det. Jag kan sitta och titta på dem för alltid tror jag. Jag gillar
också att tänka mig in i hur det skulle vara att vara ett visst djur och idag föll tankarna in i hur det skulle vara att var en
småfågel. Gabrielles fniss var rätt oslagbart när jag sa att jag undrar hur det är att vara en småfågel, lite sådär helt plötsligt
där i parken. Men ja det är mycket sånt jag funderar på i mina dagar, ibland skulle jag vilja bjuda in er in i mitt huvud
och mina tankar, för här kan det vara fruktansvärt festligt ibland.

Jag tror jag skulle gilla att vara en småfågel, det ser så mysigt ut de bara flyger runt i luften och tar några andningspauser
då och då, jag skulle troligen behöva massor då jag skulle vara en astmapippi. De busar så sött med varandra och
ser sådär underbart mjuka ut och jag som konstant är så torr om händerna hade älskat att vara sådär mjuk av små
fjuniga fjädrar, dessutom kommer de in på alla dessa gräsmattor som är avstängda för oss människor och de får bada
i stor fontäner och dammar, jag har alltid velat bada i en fontän.

Liten notis riktad till min syster:
Igår natt skulle du och jag ta direkt tåg från Nässjö till Australien, men det var lite jobbigt eftersom det skulle ta tolv timmar, mihi <3

Pussar <3

Första dagen- Franchard Isatis och solkatter

 Bilder på min fina familj första dagen i Fontan i Franchard Isatis.
Satan i gatan så vackert det är i Fontan och dessutom så var ju solen så fin den dagen att man fick små solkatter på
sina foton vilket är något av det finaste jag kan tänka mig, bara namnet solkatter, hur fint?

16 dagar på vift

Tillbaka i Paris efter 16 dagar borta, nio dagar i Sverige, 7 dagar på väg till och i Fontainebleauområdet. Det var en konstig känsla

att vara i Sverige, stundvis var det underbart och stundvis jättejobbigt. Dock att vara i Fontainebleau med min familj

på en liten minisemester, det har varit helt underbart. Jag ville aldrig lämna, jag ville att mamma, pappa och storasyster inte

skulle hoppat in i bilen och åkt tillbaka till Sverige och jag ville inte hoppa på tåget som tog mig till Paris, jag ville att vi skulle

stanna där tillsammans köpa ett litet hus och bara spendera dagarna där i den lilla byn vi bodde. Bara klättra, laga mat, 

vara i skogen, dricka vin, lyssna till hur min syster skrattar åt mig när jag visslar eller hur mina föräldrar skrattar så de kiknar

till något av alla de dåliga skämt min pappa drar, medans jag och min syster tittar på varandra förvirrat tills vi också börjar fnissa.

Jag har världens bästa familj och vi är otroligt tajta, det var väldigt tufft att igen säga hejdå på tågstationen, för gudars vad 

jag älskar de knäppgökarna. Vi är faktiskt världens bästa familj, japp detta är jag bombsäker på. Nu när jag faktiskt är här

i Paris igen känns det ändå bra, jag älskar ju denna staden även fast jag önskar att min familj var här med mig. Jag är glad

att jag är här och jag ser framemot att imorgon vakna upp och veta att jag återigen är i Paris, ja för jag trivs här, riktigt bra,

men skumt är det att vara borta från de personerna som känner mig bäst och som jag älskar till tusen. 

Nio dagar

Det har inte blivit mycket skrivande de sista dagarna, jag har varit superstressad och dessutom hunnit bli sjuk under dessa 

nio dagar. Idag är det den nionde dagen och jag och världens bästa familj ska bege oss till en liten by i Frankrike.

Där ska vi klättra och käka och prata och dricka, underbart, detta är dock landet utan WI-FI så något mer skrivet blir

det inte på ett tag. Det blir när jag kommer tillbaka hem till Paris igen, efter den 20:e någonstans. Dock kliar det i fingrarna

av skrivarlust. Lite bilder från mina nio dagar letade jag ju ändå fram.

Bises <3 

Alla tre i en soffa

En av de få bilder jag har på dem tillsammans sommaren 2011

Jag har saknat mina vänner till tusen stundvis, när jag varit borta. De betyder väldigt mycket. Jag har saknat detta att
kunna gå hem till Emil spela kort dricka rödvin och bara prata om hur piss allt är. Eller när man inser att vi suttit och
pratat skånska i en evighet, att sitta och översätta på prick varje låt som spelas till engelska eller om den är svensk till
engelska då. Att vi igår kväll satt där och spelade kort, drack rödvin, pratade och sjöng med till musiken. Tills kortspelet
slutar och vi bara pratar om viktiga grejer, om svåra grejer och om bara allmänt dumma knäppa grejer, jag, Isak
och Emil, tills klockan var 03.30. Jag gillar hur jag vaknade upp i morse av att solen sken på mitt ansikte och då ligger
de där bredvid mig, alla tre har vi somnat i soffan. Ja jag gillar verkligen mina vänner till tusen, de är ju bäst.

Flickrum, Frenillas bod och isterband

Nu sitter jag här i sängen i mitt flickrum och tittar mig omkring. Egentligen skulle det väl inte klassificeras som mitt flickrum
med tanke på att jag egentligen flyttade in i detta rum för några år sedan bara. Innan dess var det ju min systers rum och
innan det mina föräldrars sovrum. Men jag gillar ändå att kalla det mitt flickrum för då låter jag så rackarns vuxen.
Flickrummet i mina föräldrars hus, visst låter det vuxet och fint?

I lördags körde jag en hederlig Eksjö utgång och det kändes stundvis döroligt stundvis ångestladdat och konstigt.
Dagen idag dock, söndagen. Den har varit sådär perfekt och fullproppat av lite av det bästa med Småland. Vaknade upp
proppade i mig huvudvärkstabletter, drack massor vatten, åt knäckebröd med kaviar och ett kokt ägg. Svidade om
från mormors gamla nattlinne och borstade ut håret. Fick krama om finaste faster och världens bästa farmor innan vi
plus mor och syster hoppade i bilen och åkte på en lite utflykt till Frenillas bod, so ligger sådär otroligt vackert ute
på landet i Småland. Ibland är det ju fruktansvärt fint. Vi fikade och pratade om Paris, om vårt drömband The Rags, om
öldrickardiplom, om att gråta och om att köra fel på åkrar. Det var en fantastiskt fin utflykt.

På kvällen lagade jag och mamma de bästa isterbanden från Hugos Chark som vi åt med bräserad senapskål.
Vi drack lite ekologisk äppelmust och småpratade. Efter detta var jag och mamma så trötta att vi la oss i varsin
soffa och somnade som två stockar och jag vaknade upp kanske två och en halvtimma senare utvilad till tusen.
Toppen fin dag med personer jag älskar till stjärnorna och tillbaka.
<3

De jag älskar

Det känns konstigt, mestadels känns det bra, samtidigt som v art enda fiber i min kropp säger åt mig att åka tillbaka nu. Jag skulle vilja
göra såhär! Allt och alla jag älskar här i Eksjö, min familj och släkt, min misseman, mina bästabuds, min soffa, mammas kaffe,
pappas rawfoodbollar, vårt kök, mina kokböcker, saltlakrits, mina kläder, riktig grädde, knäckebröd, äggkopparna, mina planscher,
alla tavlor, Ja allt ska bara komma med mig till Frankrike, för jag känner mig färdig med staden, men inte med mina människorna
här. Det är nästan stressigt för mig att vara i Eksjö och jag vet inte om staden gör mig gott, men människorna gör det. Som att
sitta på Lennarts Kafé med bästa vännen som köper in tre frallor och vi dricker kaffe och pratar och det är så underbart, så
lätt. Jag är lycklig i den stunden. När jag och min syster igår kväll satt skavfötters i hennes soffa, i hennes nya lägenhet, med en av hennes
små kattdamer på våra fötter, medan vi drack rödvin och pratade om Paris, pojkar och att prata i tandläkarstolen som
slutar med att vi sitter och försöker prata utan att stänga munnen, precis som om man hade alla tandläkarverktygen
som finns i munnen. Då är jag lycklig. När jag och min familj i morse åt långfrukost, med quinoapannkakor, frallor, starkt kaffe,
hemmapressadjuice, frukt, grädde, sylt och fyra olika ostar. Hur det slutar upp att jag min mamma och syster står och gör en gruppkram,
ja vi gör faktiskt sånt, sådant som är lite pinsamt. Jag älskar dem så tokigt mycket.

Tänk om alla jag älskar kunde vara i samma stad som jag älskar.    

En resa till Eksjö

Igår satte jag mig på en metro, bytte till RER, hoppade på ett flyg som tog mig till Danmark och där ifrån hoppade jag på ett
tåg som skulle tagit mig till Nässjö direkt, men istället blev det tågbyte i Malmö och 40 minuters försening, men allt det försvann
liksom när jag hoppar av på perrongen i Nässjö och där står de, min fantastiska fina familj och väntar på mig, de jag inte sett
på 2 månader och 1 dag. De ät helt plötsligt där framför mig och jag förväntade mig en väldigt konstig känsla eftersom det ändå gått
så lång tid, men inte det kändes som om jag varit borta i några dagar. Det var allt så familjärt och helt underbart. Vi hoppade in
i bilen och tog oss hem till mitt barndomshus i Eksjö. Jag tog en ryggsäck ur bagaget och småsprang uppför trapporna och där stod
han i hallen och tittade lite på mig, min fina misseman! Först var han väldigt glad, spann och var kärleksfull tills han kom att han var arg
på mig för då kunde jag allt få ett litet bit i handen, men det känns dock som om att han glömt bort det denna morgon som jag
sitter och skriver detta. Köttbullar, potatis, som jag obligatoriskt mosade, sååås och gelé. Det försvann på ett kick och efter det semla!
Denna underbara sak som var sådär god som bara semlor kan vara, med massor av grädde dessutom! Och juste innan drack vi
lite bubbel och dessutom stod det ett paket med lite olika saker på min säng och en stor kokbok av Monika Ahlberg. Har jag inte
världens finaste familj. Jag menar kom igen försök och säga emot det, det funkar ju liksom inte. Bästa!