att vara i Sverige, stundvis var det underbart och stundvis jättejobbigt. Dock att vara i Fontainebleau med min familj
på en liten minisemester, det har varit helt underbart. Jag ville aldrig lämna, jag ville att mamma, pappa och storasyster inte
skulle hoppat in i bilen och åkt tillbaka till Sverige och jag ville inte hoppa på tåget som tog mig till Paris, jag ville att vi skulle
stanna där tillsammans köpa ett litet hus och bara spendera dagarna där i den lilla byn vi bodde. Bara klättra, laga mat,
vara i skogen, dricka vin, lyssna till hur min syster skrattar åt mig när jag visslar eller hur mina föräldrar skrattar så de kiknar
till något av alla de dåliga skämt min pappa drar, medans jag och min syster tittar på varandra förvirrat tills vi också börjar fnissa.
Jag har världens bästa familj och vi är otroligt tajta, det var väldigt tufft att igen säga hejdå på tågstationen, för gudars vad
jag älskar de knäppgökarna. Vi är faktiskt världens bästa familj, japp detta är jag bombsäker på. Nu när jag faktiskt är här
i Paris igen känns det ändå bra, jag älskar ju denna staden även fast jag önskar att min familj var här med mig. Jag är glad
att jag är här och jag ser framemot att imorgon vakna upp och veta att jag återigen är i Paris, ja för jag trivs här, riktigt bra,
men skumt är det att vara borta från de personerna som känner mig bäst och som jag älskar till tusen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar