Det har inte ens riktigt sjunkt in. Allt jag har gjort är att springa runt mellan olika intervjuer, varavat med att komma hem och sova på grund av dötrött av all anspänning det är på intervjuer.
På ett sätt känns det skönt, det känns inte främmande. Det känns som om det alltid varit såhär. Som om att jag och Isabel alltid ätit frukost mitt emot varandra i tysthet med varsin dator för att ibland titta upp och utbrista något och sedan tillbaka in i datorn.
Det känns lite som hemma att gå på gatorna, med hjälp av google maps behöver jag aldrug känna mig borta, det känns som om jag vet vart jag ska, fast jag egentligen inte har någon aning alls, men jag börjar lära mig, det kommer gå sakta, men det kommer att gå bra.
Igår laddade jag på mitt sl-kort för 30 dagar, jag vågade inte ladda med mer än så jag ville inte jinxa det, men jag kommer lada på det igen om 30 dagar och då ska det banne mig laddas på med 90 dagar.
Jag vill skriva igen, jag vill skriva mest hela tiden. Därför vill jag också köpa en ny dator en lite mindre dator, som inte laddar ur stup i kvarten en jag kan slänga ner i väskan och sätta mig på ett café och bara skriva. Det är vad jag vill göra här, dricka kaffe på caféer och bara skriva, det känns väldigt deömmigt.
 |
| http://kvarteren.se/product/fridhemsplan |
