Syster och Paris

Det var ett tag sen jag skrev nu även fast min syster åkte i måndags och det är väl därför det dröjde. Jag hade det riktigt jobbigt efter att hon åkt, min syster och jag vi är bästa vänner, hon är en av de människorna som är sådär jäkla bra och superviktigt för mig, så när hon åkte blev jag genast deppig, hade inte lust att göra så mycket och kände mig jävligt ensam, men det börjar kännas bättre nu, även fast jag saknar henne så. Igår hade jag en skypesession med mamma i en och en halvtimma, fick gråta lite och skratta lite och bara mysa med henne världensbästa mamma, jag tror att det var tack vare henne mitt humör började ändras, ibland behöver man bara sin mamma även om man är tjugo år gammal.

Bilder från när min syster var här finns det flera stycken, men ikväll får det bli bara några stycken, detta var bästa veckan på länge <3

Idag kommer hon hit min världens finaste bästaste syster! Så sitta vid en dator är det sista jag tänker göra, jag kommer att dricka massor med vin, sitta på mina lektioner och titta på klockan prick varenda sekund så att tiden kommer gå fortare så jag kan få träffa henne så snabbt som möjligt, troligen gå i second-hand butiker, dricka en och annan öl lite här och var, kanske sitta vid kanalen, men mest definitivt på Pont Neuf, äta baguette till frulle och bara kramas så fantastiskt, otroligt mycket! Jag måste säga att jag tycker lite synd om er alla som inte vet hur det känns att ha henne som syster, men mestadels är jag bara lite skadeglad för att hon är bara min syster och ingen annans, vi är världens bästa systrar <3

Ännu en Eiffeltornspicknick

Ännu en picknick, älskar picknicka, speciellt framför Eiffeltornet, vi satt på en gräsplätt lite längre bort var det ett stort gäng amerikaner som firade 4th of July, de hade armhävningstävlingar, sjöng nationalsången och var sådär stereotypiskt amerikanska. Vi satt och pratade, drack vin direkt ur flaskan, jämförde dialekter och jag i alla fall fick lite kittel i magen varenda gång Eiffeltornet började blinka. Fina Paris.

Om franskan

Jag lekte runt lite här, där en kan skapa sin egna poster, Tu me manques, du saknas mig eller jo egentligen du mig saknas, visst låter det fint? Vet ni varför, det är för att det är det också. Det franska språket är fruktansvärt vackert verkligen, och så mycket som jag älskar det så hatar jag det också. Det är verkligen vackert det förnekar jag inte, men rackans alla dessa olika tempus och alla dessa konjugationer, de har inte gjort det lätt för oss utlänningar att lära sig språket, allt ska böjas hit och dit. Till och med om du ska skälla ut någon måste du konjugera allt i den formella formen alltså vous vilket alltså på svenska blir ni, vilket man aldrig skulle använda i Sverige. Så om jag ville skälla ut någon, så måste jag alltså säga, - Ursäkta mig vad gör ni, det är inte okej för mig att ni gör sådär, ursäkta mig kan inte ni bara gå och dra något gammalt över er! Det känns helt bisarrt att det skall vara så, mestadels handlar det ju bara om det är så att det är en person du inte känner så väl då använder man den formella formen, men det är också en fråga om klass, vilket inte förekommer så mycket nu för tiden, men ibland så är det fortfarande så och då är det nog vanligast på arbetsplatsen, man ska benämna sin chef med vous, men chefen kan benämna dig med tu, alltså du. Som sagt är inte detta jättevanligt, men det förekommer och jag har funderat på detta. Jag avskyr den formella formeln, klart att det alltid är bra att vara hövlig, men nej jag vill inte benämna dig som ni, kan vi inte bara bli kompisar med varandra och börja benämna varandra med du, det är ju mycket trevligare, varför distansera oss så? Och varför är du bättre än mig bara för att du är min chef? Det är så stor klasskillnad här i Paris, väldigt många väldigt rika och väldigt många väldigt fattiga och inte så att jag tror att allt skulle förändras om man började benämna varandra med informella formen(du/tu), men kanske om man slutade distansera sig så ifrån varandra, om man började förstå att vi är alla av samma skrot och korn så kan det minska. Om vi då ska gå runt och säga ni till folk vi inte känner och till personer som är högre uppsatta, ja nej då kommer det ta så mycket längre tid. Det är dags att bli informella Frankrike.

Åtta dagar

Paris- Juli 2011

ÅTTA dagar, om åtta dagar kommer min syster hit, i en hel vecka får jag ha henne bara för mig själv. Jag längtar så jag håller på att spricka, varenda gång jag tänker på det så blir hela magen min sådär kittlig och fjärilig . Paris har ju alltid lite varit vår stad, där vi båda bara går runt och är sådär rackans lyckliga, där vi dricker vin och öl mest hela tiden och där vi rotar runt i second-hand lådorna. Tänk hur fint vi kommer att ha det, bara åtta dagar kvar och jag tror faktiskt att jag kommer hinna spricka innan dess så, My ledsen om du kommer hit och jag har dött, det var inte meningen, jag bara längtade alldeles för mycket. 

Klara och Isabel

Så nu är de båda utflugna från Paris eller ja en är på Bråvalla och kalasar och den andra väntar nog på sitt bagage i Stockholm nu. Dessa två tjejer! Jag kan inte ens förklara dem eller hur mycket jag gillar dem, men vi gör en liten berättelse på ändå.

Vi träffades på kören, jag hade redan gått några lektioner när de började, och jag tror minsann att vi satt och drack körkaffet tillsammans efter övningen. Vi var nog alla något nerviga då, sådär nyinflyttade i Paris och i en kör, men där hade vi i alla fall hittat några att prata med och vi tänkte att det har var ju kul, vi kanske ska gå och ta en öl någon dag också, inte visste vi då att vi skulle komma till att gilla varandra så rackans mycket.
I alla fall sagt och gjort så mötte jag upp dem på en bar i Place Monge och vi började så sakteligen lära känna varandra litet, detta var också kvällen då jag råkade fistpumpa in ett element, det ledde till ont i handen i flera veckor efteråt. När jag hoppade på metron hem tänkte jag att fy så himla trevliga de var. Nästa gång vi gick ut körde vi en helnatt, vi dansade på barer där ingen annan dansade, vi skrattade nog mest hela tiden, Klara hade fått ett rosa sugrör och hon var superlycklig, Bel halkade och vi blev lite rädda att hon skulle bli lite påkörd, dessa galna fransmän och vi avslutade kvällen under en inplastad "uteservering" på ett Crêperie klockan fem på morgonen och Klara orkade inte hålla ögonen öppna så där satt hon och sov. Ja det var nog efter den kväll jag insåg vilken tur jag haft som träffade dessa två fina. Jag kan inte ens tänka mig hur Paris hade varit utan dem eller hur det kommer vara utan dem. Jag längtar till september när vi äntligen får ses igen, när vi ska ha vår franskafest, eller när vi ska segla ute i Skärgården och det lära känna deras andra liv. För det är det man har gjort när man gjort som vi gjort, man har två olika liv och nu ska vi få lära känna de andras Sverigeliv. Jag kommer sakna dem något obeskrivligt.

Mes chéries, nous me manquons <3

Såpbubblor

Centre Pompidou när det är sommar, det är en fin plats det, fullt av folk som gör cirkuskonster, gör stor målningar på gatorna, en och annan småläskig mänskligstaty och en man som gör superstora såpbubblor. Där alla barnen sprang runt under och ville fånga dem, det ville jag också visserligen, men det kändes lite elakt och springa in där och förstöra de små barnens lek. Barnen skrattade och såpbubblemannen han log, jag hade precis ätit en glass med finaste Bel, solen sken och det var varmt. Ja finare blir det nog inte.