Parasiten

Jag stiger av på perrongen och då kommer den. Folk börjar svärma runt omkring mig folk är på väg 

någonstans. Den trycker hårdare och hårdare i bröstet, andningen blir till kippningar och allt som snurrar i 

mitt huvud är spring, spring framåt, spring tills du når ditt mål, bara spring låt tårarna blåsa torra i vinden som

 du skapar, men bara spring, det blir lättare då. Mina fötter är kvar på marken de går, de går snabbt, men de
 går bara går. Den har flyttat sig upp till halsen nu och är på väg mot ögonen, folk ser mig dom ser den. Jag 

trodde den skulle försvinna nu jag, men jag börjar sakteligen inse att den kanske inte har en geografisk plats, 

den håller sig bara fast i mig likt en parasit sitter den där i bröstet och halsen och ögonen, den lever av mig.