Ett år

Vem skulle kunna tro att jag just idag skulle bli sugen på att göra ett inlägg. Det kanske inte blir så många fler efter detta eller blir det massor, men just nu kändes det rätt.

Idag är det exakt ett år sen jag åkte.
Vid denna tiden förra året låg jag i min säng i Epinay, en säng som inte riktigt kändes som min, med en himla massa fjärilar i magen, imorgon var första dagen av skolan. Inte visste jag när jag låg där och snurrade, hörde  min rumskompis andas tungt i sängen ovanför min, att idag var den första dagen på de bästa månaderna jag någonsin haft, att jag skulle träffa vänner som är livsviktiga för mig idag, att jag skulle bli så säker och full av åsikter, att jag skulle växa mer än jag någonsin förut, att Paris skulle kännas som det bästa i världen, att Paris skulle kännas som mitt om bara för några månader.

Nu sitter jag tillbaka i Eksjö och tittar på en underbar julgran, som troligen kommer stå ett tag till, då att slänga ut julen aldrig riktigt varit vår grej, med min pappa bredvid mig som läser Harry Potter boken jag fick i julklapp och upprepar orden Diagon Alley. Katten hoppade precis upp i fåtöljen mittemot och ja jag är nöjd här, det känns bra här, jag är lycklig över att vara nära min familj, men samtidigt finns den där molande känslan där. Just nu har jag ingen riktning alls, inget fast jobb och inget mål, ingenting framför mig och ingen idé om vad jag vill. Jag är helt utan direktion. Jag städade i ordning på ovanvåningen tidigare idag och så jag skapade mig ett musikrum där och där kan jag ju hålla hus de närmsta månaderna, klinkandes på ett piano, tills jag hittar en direktion igen.