Det är inte ens mina lakan

Drömmen om att bo i stan i något som är mitt

Okej nu är det såhär jag trivs ju som tusan hos min värdfamilj, men det är ju såhär att det är ändå långt bort

 ifrån stan och man har ju hela tiden den här känslan av att det här är inte mitt, just nu har jag ingen plats som 

är min och det är en jobbig känsla. Jag har hela tiden sagt att det kommer bli bättre när du kommer in i 

familjen, men jag inser nu att det handlar inte om det, för det gör jag redan de är verkligen så snälla och 

verkligen hjälpsamma, men det är inte mitt hem, det är inte mitt rum och det är inte ens mina lakan. Jag 

behöver en plats som är min en plats där jag kan skrika, gråta, fisa och skratta hysteriskt och hur mycket jag 

vill! Så imorgon ska jag gå inte till the housing coordinator och fråga henne hur länge det är möjligt att få 

tillbaka pengarna man betalade för boende i värdfamilj och hur mycket man får tillbaka och ifall det inte går, 

ja då går det inte och då är det bara att suck it up den sista tiden, men det hade varit skönt att slippa göra 

det. Jag behöver en plats för mig själv och jag har några idéer för boenden jag skulle ha råd med. De är ju 

kanske inte så lyxiga, men det är ändå något eget eller ett eget rum med likasinnade folk ifall det kan bli något
 slags kollektiv det är ju många som vill ha boenden här i Paris och det skulle ju kunna funka fin fint tror ju 

jag. Jag måste bara kolla, annars kommer jag aldrig kunna sluta tänka på det.